Stenen sitter nuförtiden inmurad på utsidan i Gamla Uppsala kyrkas vägg. Den omnämns tidigast 1699 av Johan Peringskiöld. Han återvänder för en mer detaljerad redogörelse 1710. Stenen används då som skiva på altarbordet. För att passa där har man slagit bort både nederdelen och den högra delen av runslingan, så hela ristningen kommer vi aldrig få tillgång till. 1829 har kyrkan fått nytt altare, då har stenen placerats på golvet bredvid det nya altaret. 1856 muras den till slut in på sin nuvarande plats i absidväggen. 

Stenen är 226cm hög, 140cm bred och dateras till 1020-1050.