Vårutflykt

Sen april men fortfarande knappt vår. Frostnätter och endast ett par plusgrader på dagarna till trots så börjar ändå lusten att komma ut väckas till liv. Ett snabbbesök idag på Halle- och Hunneberg bjöd på två runstenar, ett vattenfall och några fina utsikter.

Vg 101
Runstenen står vid en gård i Flo, ett par kilometer från Vg 100.
Vg 100 vid Flo kyrka.
Foto mot Vänersnäs från Floutsikten.
Det 30m höga Skäktefallet (förr skäktade man lin här) eller Brudslöjan som det också kallas.

Höstfärd till Ånimskogs hällkista

Dalsland fick bli målet för ännu en höstutflykt. Denna gång styrde vi mot sjön Ånimmen strax innan Åmål om man kommer söderifrån på Europaväg 45. Vid dess kant ligger Ånimskog och en hällkista från Neolitikum, bondestenålder eller yngre stenålder om man så vill. C:a 3​800-1​800 före vår tideräkning.

Bra med tydliga skyltar

Även om man lätt hittar idag med moderna telefoner uppskattar jag ändå väldigt mycket en skylt som visar vägen. Det visar på något sätt om en omsorg och att vi fortfarande har ett intresse av vår historia. Det gäller ju även när man kommer till en ristning, gravhög eller annan sevärdhet om en gräsgång är klippt, en spång över ett dike tillverkad eller kanske en bänk för fika och avkoppling är utställd. Blir alltid lite extra glad då.

Det finns en liten parkeringsruta längs grusvägen innan man börjar den kanske 150 meter långa promenaden in i skogen.

Början på promenaden mot hällkistan

Hällkistan i Ånimskog bedöms vara ungefär 4000 år gammal. Hällkistor är den yngsta formen av stenkammargravar, dit även dösar och gånggrifter hör, och dessa användes även under bronsåldern. Den här undersöktes och restaurerades 1973-1974. Arkeologerna hittade bland annat keramikskärvor, ett bryne, skifferhänge, spjutspets, skrapa och 14 hjärtformiga pilspetsar i kistan och strax utanför ingången. Undersökningen visade att graven blivit plundrad men att skadan inte var större än att det gick att få en tydlig bild av gravens uppbyggnad och gravgåvorna som nedlagts.

Familjegrav

Graven är en enkammargrav, cirka 4 meter lång och 1,5 meter bred. Den är placerad i nord-sydlig riktning med ingången mot söder.

Ingång

Hällkistan har haft tre takhällar men det är bara en som ligger kvar på sin ursprungliga plats. Kistan är placerad i mitten av en oval stensättning där kantkedjan består av resta hällar, sex meter lång och fem meter bred. Detta är tydligen vanligt förekommande bland dalsländska hällkistor.

Från sjöhållet

På en av takhällarna finns det 8-10 skålgropar eller älvkvarnar. Inte så lätta att fota så de syns tyvärr, men de flesta är väl synliga på plats och de är placerade på den stora hällen närmast ingången.

Ett försök att fota älvkvarnar;)

Ett femtiotal meter från gravplatsen stupar berget brant ner mot Ånimmen och de döda har haft en fin utsikt över sjön.

Utsikt från graven

Återigen en fin dag i skogen och en lyckad utflykt till Dalsand. Med korta dagar i annalkande så får vi se om det blir så många fler i höst. Längtar redan till våren och nya upptäkter i skogarna.

Varggrop och bronsåldersröse

Med ett par timmar mellan matcherna i helgens ungdomsturnering i fotboll i Ulricehamn, passade jag på att besöka Vg 190, runstenen i Månstad, Tranemo kommun. Mer om stenen kommer läggas upp på runstenssidan inom kort ”Edit: info om stenen”. Strax efter Gällstad, längs väg 157, dök en skylt om badplats och fångstgrop upp. Inte läge för bad men historia i alla dess former är svårt att motstå. Ett par hundra meter in på den lilla grusvägen längs Bystadsjön satt en ny stigfinnare på ett träd.

Stigen upp mot varggropen och rösena.
Stigen går upp längs en brant sluttning.

Det är brant lutning men inte speciellt långt upp till sevärdheterna. Trollsk stämning i skogen så här i oktober och total tystnad som bara bryts av en kråka i fjärran. Nästan så man känner närvaron av skogens små knytt. Väl uppe går den stensatta gropen inte att missa.

Skyddsstaket och infotavla dyker upp efter ett hundratal meter.
Varggropen med ett bronsåldersröse i bakgrunden.
5 meter i diameter och 3.5 meter djup.
Stensatt runt om och plan botten.

Fångstgropar har använts sedan stenåldern över hela landet men det här är förmodligen Sveriges bäst bevarade. De flesta andra har idag inrasade väggar på grund av jordtryck, frostsprängning och inträngande rötter.

Att hålla varggrop nämns i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet och var allmogens skyldighet fram till 1864. Byn eller roten gjorde gropen och såg till att hålla den i gott skick. Vargnätet hölls av traktens bönder och dess storlek varierade i proportion till storleken på deras gårdar. När man visste att vargen uppehöll sig i ett lämpligt område gick budkavlen. Varje man hade då en bestämd uppgift att utföra. Vargnätet, som kunde vara ett par hundra meter brett, skulle sättas upp och drevkarlar skulle samlas, gropen skulle även döljas av vidjor, ris och gräs. Om inte vargnät användes kunde man använda lockbete för att få vargen dit man ville. Då kunde till exempel en hund eller get sättas i en låda som fästs i en påle i gropens mitt. Tydligen var get effektivast på grund av dess oemotståndliga bräkande och starka doft. När väl vargen gått i fällan avlivades den med ett vargspjut, en lång stång med en knivliknande spets. Även räv har fångats i dessa gropar. En lag från 1864 som trädde i kraft 1865 förbjöd jakt med fångstgropar. Från och med 1965 är dessa lagskyddade formlämningar.

Bronsåldersgravar

Strax intill varggropen ligger flera stenrösen från bronsåldern. Endast ett tiotal meter bort ligger ett med en diameter på 19m.

Röset syns från fångstgropen.
Från andra hållet:)
19 meter i diameter.
Även lagskyddadskylten borde få en skylt och vara skyddad.
Oktoberskog, bronsåldersgrav och varggrop.

Om man från detta röset, tar sig tillbaka till och förbi varggropen, upp på en liten höjd kommer man till ytterligare en grav.

Stigen upp mot ett andra röse.
Lite mindre än det förra.
En fin dag i skogen.

Runstenen då…

En riktig beskrivning om stenen kommer som nämnts komma snart på våran runstenssida ”Edit: den finns nu här”. Tills vidare är här några bilder:

Kullen i Månstad med runstenen på toppen.
Ingjald satte denna sten efter Grimulv, sin son.
Baksidan av stenen. Märkligt nog den som är belyst eftersom den sidan saknar runor. Det finns en förklaring…

Runsten vid midnatt

Olsbrostenen fick ett nattligt besök efter att vi varit på Eldfest på Ekehagens Forntidsby.

I år var temat på Ekehagens Eldfest ”Ragnarök – En ny gryning”. Tyvärr har vi inga foton från kvällen då det inte kändes rätt att fota i den magiska och mystiska stämningen i skogen. En fin kväll bland gudar, gudinnor och andra väsen avslutades med soppa och pannkakor i restaurangen. Vi kommer tillbaka!

Hällristningar

På väg hem från Åmål passade vi på att besöka några av Dalslands hällristningar. Skönt att slippa E45 och vi fick förutom magiska bronsåldersristningar se mer av detta vackra landskap. Mellan Dals Långed och Håverud ligger Högsbyns hällristningsområde i Tisselskogs naturreservat. Här finns mer än 50 hällar och 2000 ristade figurer och tecken. Otroligt naturskönt och som vanligt på vårt intresseområde, Coronasäkert.

Enligt appen Fornfynd skulle det längre ut på udden finnas ett röse och en stensättning. Beteckningar Tisselskog 16:1 och Tisselskog 16:2. Det var såklart inte ett alternativ att hoppa över den promenaden så här kommer två bilder på röset och en på stensättningen.

Mer hällristningar från Dalsland…

Vid Sundals Ryr ligger Evenstorp. Här finns ännu fler makalösa hällristningar. Bland annat en s.k. adorant, en människofigur med trepunktsansikte och uppsträckta händer med nio spretande fingrar. Hade själv gett ett finger eller tre för att få vara med när detta knackades in i berghällarna.

Kvällsmat i hällkista

Efter en dag av hemmasysslor och ingen lunchrast blev hungern till slut akut. Ingen ork kvar för matlagning så idag fick det bli kebab. Istället för att ta hem maten passade vi på att njuta av lite förhistoriska och historiska verk i vårkvällens sista solstrålar.

Först Jättakullen i Södra Härene, nordens största hällkista.

Kebabkväll i bronsåldersmiljö.
Hällkista på toppen av Jättakullen
14 meter lång och 4 meter bred.
Skålgropar i en av väggstenarna.
Infoskylt vid hällkistan.

På väg hem stannade vi till vid Vg 151 och Vg 152 i Eggvena.

Eggvena kyrka och Vg 151
Wilma vid Vives sten.
Reste…
Infoskylt
Vg 152 Håkansgården
Kanes sten
Efter…
Infoskylt

Försmak

Som en liten uppladdning inför fredagens långfärd passade jag på att stanna till vid Godegården, strax söder om Fåglum, Essunga kommun. Precis intill vägen ligger en liten, oansenlig och nästan helt vanlig berghäll. Om det inte hade varit för att den är fullständigt täckt av fotspår och skålgropar. Lägger lite bilder och ser fram emot fredagens utflykt till hällens storasyskon i makalösa Vitlycke.

Infoskylt
Fotavtryck och skålgropar
Dansskola?
Skålgrop mellan fotavtrycken

Vårstopp hos en gammal vän

På väg hem från en utflykt till stan passade delar av tinget på att njuta av vårsolen tillsammans med en gammal bekant i Hol, Aslaks sten, Nor1997;27 Var egentligen på jakt efter Vg155 men tyvärr kom vi inte åt att fota den idag. Istället stannade vi ett par hundra meter upp på höjden. Här ligger … Fortsätt läsa ”Vårstopp hos en gammal vän”

På väg hem från en utflykt till stan passade delar av tinget på att njuta av vårsolen tillsammans med en gammal bekant i Hol, Aslaks sten, Nor1997;27

Var egentligen på jakt efter Vg155 men tyvärr kom vi inte åt att fota den idag. Istället stannade vi ett par hundra meter upp på höjden. Här ligger ett fint gravfält från järnåldern med Store hög som blickfång.

Utsikten från Store hög ut över gravfältet är fantastisk. Stora delar ligger tyvärr inne i skogen men en härlig promenad på vandringsleden gjorde kaffet extra gott när vi kom hem.

Vi kommer snart tillbaka, Vg155 i vapenhuset, ska fotas och läggas upp i runstensavdelningen på denna sajt.